I närheten av Sankta Clara

Min mormor bodde i närheten av Sankta Clara kyrkogård i Stockholm och när jag var fyra år skötte hon om mig en vecka.

Kyrkogården var betydligt större då än nu, husen runt om låga och kyrkan låg inbäddad i grönska. Buskar bildade täta snår och de stora träden överskuggade stigar och gångar. Här och där var det gläntor, där solen lyste att man blev nästan bländad.

Ibland ville man hålla sin mormor hårt i hand, de var det där med döden, som skrämde.

Hade jag rullbandet med såg mormor till att vi kom till de gångar som sluttade lagom och bandet gick så fort som jag orkade springa. Sparvar och blommor och soffor att sitta på var också ting som fängslade en liten flicka.

Mormors klaffbyrå var dock den stora, märkvärdiga upplevelsen. Byrån hade många lådor, varje låda hade sin speciella doft när den öppnades. Roligast var lådan med de stora glaspärlorna, rött, blått, silver, guld och vitt. Det var underbart vackert. Jag fick inte leka med pärlorna, bara öppna lådan och se. I alla fall petade jag litet på dem. En låda fick jag inte öppna själv. Men mormor fick ingen ro förrän hon gick till lådan, tog upp kortet, öppnade det och – storken flög från den ena sidan till den andra. I näbben hade den en lindebarn. Det var så barn kom till världen. Att få veta mer om storken var min stora önskan. Men små barn fick inte fråga hur mycket som helst. Det passade inte. Att tvivla på vad de stora sagt var helt uteslutet.

Nu tyckte jag mig så kunskapsrik sedan mormor berättat så mycket för mig. Det kändes liksom jag själv varit med när storken kom med min broder Pelle. Han var tre år äldre än jag. Allt stämde så precis, pappas båt, den lilla ångbåten som vi brukade fara ut till landet i.

De var inte så länge sedan vi rest hem från landet och jag stått och sett hur pappa gick ner i båtens mitt så bara halva pappa syntes, och där stod han och eldade. Alltid talade pappa om trycket. Gick trycket upp så gick pappa också upp och satte sig bredvid oss och båten sa dunk, dunk, dunk. Den dagen mormor talat om hade på många sätt varit lik den dag när vi senaste gången reste hem från landet.

Mamma och mormor hade plockat bär. När bären var plockade måste man in till stan och sylta. Jag kom ihåg hur blå himlen var. Gick vi nära stranden var vattnet blått, sandstränderna var gulvita, ibland var vattnet mörkt, det var träden som speglade sig, sa pappa.

Mamma, pappa och mormor hade tyckt att det var så skönt. Kalle sov och Pelle tittade i en bok. Pappa satt och höll mamma i hand. Med båten hade han så lite besvär den dagen. Ja, sa mormor, den dagen var skön, men den dagen storken kom med Pelle blev det lite oroligt. Pappa fick inte upp trycket. Han stod och svettades. Mamma satt så tyst, mormor hade tänkt, det är besynnerligt vad båten går långsamt. Men mormor sa inte något. Hon såg ju att pappa gjorde vad han kunde.

Mamma blev orlig. Hon slog händerna för ansiktet och när hon tittade upp hade storken lagt Pelle i hennes knä. Det blev en förfärlig uppståndelse. De hade ju ingen säng att lägga Pelle i . Båten drev mot stranden där tant Charlotta bodde. Mormor tog Pelle och pappa bar mamma ur båten. När de kom upp på bryggan tyckte pappa att han kunde bära mamma in i studen, den låg så nära.

Ja, så fick de kaffe och så småningom reste de hem. Storklen hade för länge sedan flaxat iväg. Storken har alltid så mycket att bestyra.

Tant Charlotta kände jag, henne hade vi vinkat åt en gång när vi reste ut till landet. Det var skönt att veta allt där som stämde. Jag började längta efter mamma för att berätta om allting och fråga om sånt mormor inte svarade på. Mormor tyckte vi kunde gå ner till järnvägsparken så fick vi se sen. När vi kom till Tegelbacken sa mormor: Vi skall gå och titta litet på vedskutorna. Och som vi gick där kom pappa gående. Jag blev så glad och sprang emot pappa. Han bar mig ett långt stycke. Jag ville börja berätta, men då kom farbror Pettersson. Han var kusk, hade häst och vagn, han hade en flicka som hette Sigrid, jämnårig med Pelle. De satt i droskan, de fick flytta över och åka baklänges. Jag fick sitta mitt i baksätet med mormor på ena sidan och pappa på den andra. Pappa hade en strut karamellsmulor. Den fick jag, men jag skulle bjuda Sigrid och Pelle och det gjorde jag.

Vi körde Vasagatan till Bryggargatan och in på vår gård. På gården fanns ett stall för farbror Petterssons häst. Där var också ett hus där han ställde in vagnen. Gården var av kullersten. Ibland var det besvärligt med de där runda stenarna, man kunde få foten mellan två stenar och snubbla. Men vi blev tränade. Sedan tänkte vi ej på om det var kullersten eller släta stenar. Jag tyckte det var så underligt att inte mamma stod i fönstret eller i dörren när vi kom hem. Vi bodde i ett envåningshus en trappa upp. Jag blev ivrig och tultade upp för den höga stentrappan. När jag kom in i köket satt mamma och lindade ett lite barn. Har storken varit här? Tänk att jag inte var hemma. Jag ställde mig som ett tänt ljus för att uppfylla minsta önskan mamma kunde ha. Mamma förstod. Hon sa: Storken flaxade ned genom stora spiskupan. Jag stod och rörde i gröten, så fick jag tag i det lilla knytet. På en adresslapp stod det att hon skulle heta Anna.

Jag sa. Tänk. Nejdå, sa mamma. Anna har inte bränt sig men kläderna blev sotiga så nu har jag plockat reda på sådant som Ni har haft och det går nog bra. Allt syntes stämma. Ändock, varför fick man inte svar på det man ville veta? Pelle var inte intresserad, han brydde sig bara om Sigrid. Kalle som var två år yngre än jag sa bara da, dada. Mamma ville inte berätta mer.

Bredvid köket var ett rum som låg 20 cm högre än de övriga rummen. Der var lägre i tak och passade bra som rum för oss barn. Mestadels satt vi på det höga trappsteget och lekte. Leksaker fick vi ordna själva. Der var stenar, pinnar, skärvor, spik och hammare. Allt vi hade fick vi sådan lust att undersöka och så plockades leksakerna sönder. Mestadels gick de inte att laga. Mamma ville lära oss att bara titta och inte förstöra. Men runt om oss var fullt med sådant vi inte fick röra, därför blev det nödvändigt att ta och plocka på det som var vårt. Det gick sönder utan att vi ville det.

Intill barnens rum var pappas och mammas rum. Det var inte stort. Den stora dubbelsängen tog upp halva rummet. På söndagsmorgnarna fick alla barn komma in och ha det skönt hos mamma och pappa.

Sedan hade vi salen, där främmande togs emot. Då fick vi inte vara inne, men lördagskvällen och söndagen satt vi alla kring det runda bordet. Då var det fest för oss.

Köket var ett ganska stort rum med stengolv. Mitt på golvet var ett väldigt bord, grovt och långt. Det hade aldrig någon duk. Det skurades med vit sand. Det stod tomt när vi ej åt eller bordet användes på annat sätt. Det var alltid lika rent och fint. Varannan lördagskväll blev köket badrum. Pappa tog fram en stor kopparbalja som sattes mellan spisen och bordet. Pappa skopade i varmt vatten från kitteln och kallt från vattenledningen. När ett barn hade badats, skopades vattnet ut och nytt vatten skopades i. Varma badlaken hängde i spisen. Vi fick sitta på bordet och titta på när de andra badade. Sen bars alla barnen in till sina sängar.

Pappa hade lovat att om jag var vaken när han och mamma ställt i ordning i köket efter badet skulle han komma in och berätta för mig om Kalle. Jag var vaken. Genom den öppna dörren till köket kunde jag se hur skuggorna var djupare i hörnen. Det ilsket blå köket blev som en natthimmel och kopparlock och pannor blänkte stundom till när eldsken kom från spisen.

Till varje helg brukade mormor rita stjärnor med pimpsten på stengolvet. Det var utnött där vi travade mest, men det syntes på några ställen. Mormor hade lovat, att jag skulle få hjälpa henna nästa gång hon ritade på golvet.

Nu skulle nog pappa snart komma. Jag såg mamma sätta sig med Anna framför spisen. Pappa lade allt mamma skulle ha bredvid henne på en stol.

Och nu, ja nu skulle pappa komma. Pappa stack in huvudet och frågade: är det någon vaken. Ja, pappa, skyndade jag mig att svara. Sen bara jag lyssnade och somnade. Nästa morgon, innan jag talade om att jag var vaken, gick jag igenom allt. Jag såg hur mamma stod och tvättade. Hur besvärligt det var att bära vattenhinkar från gården in i tvättstugan. Jag tänkte på hur mormor gick ner till Klara sjö och tittade efter hur det var med klappbryggorna, om vattnet var klart och djupt nog och om det var god ström. Allt det där hade pappa och mamma talat om, det förstod mormor sig väldigt bra på.

Ja, så plockades de tvättade kläderna i tvättkorgar. De ställdes på dragkärran, en kärra med skacklar och två hjul. Pappa körde ned tvätten. Mamma, mormor och moster hade klappträn och Pelle och mej i en barnskrinda. Vi hade varit snälla och sovit så det hade gått fort att klappa kläderna. Mamma tyckte det var en välsignat god dag.

Pappa hade streckat på vår gård och kom ner för att se hur långt de kommit med tvätten. Och så vände alla hem. De började att hänga alla stora lakan, märkta med rött märkgarn, ett stort AÖ på mitten. Mamma sa att hon var lite trött, men hon såg till att alla lakan hängde rakt, att AÖ hängde likadant. Så räknade hon, 20 lakan, vi är ju smått förmögna far lilla, sa mamma, nu går jag upp och kokar kaffe medan ni hänger det som är kvar.

Som hon gick mot huset flaxade det till i luften. Det var storken. Pappa och mormor och moster glömde tvätt och kaffe för det blir alltid så mycket stök när storken kommer, sa pappa. Tänk om mamma ville berätta varför det blir så mycket stök när storken kommer. Jo, det var det där med tvätten minns du väl. Jaja. Fastnade storken i strecket? Inte precis – men nu får Agda passa Anna. Mamma måste baka. Därmed fick jag gå.

När jag var var fem år fick jag gå små ärenden. Då upplevde jag solen, hur den lyste på Bryggargatan. Jag upplevde dofter, färger, ljud. Den nytjärade stensockeln som blänkte svart. Bageriet som hade en så vacker guldkringla över sin dörr. Å, vad det luktade gott från det nybakade brödet. Men köpebröd var icke för oss. Det kostade för mycket hade mamma sagt. Nåja, mamma bakade så mycket till oss och då doftade det gott i vårat kök. Men det var underliga fräna lukter när de väldiga bryggarhästarna med full last strävade upp mot Drottninggatan. Det klirade i flaskorna. Det var ett brunt guldskimmer över hästarna och den stora vagnen.

Vid Lilla Brogatan var ett ölkafé, där stod det nästan alltid en bryggarvagn med två hästar. Stannade en sådan vagn, kom gubbar springande och snart stod en hel rad och halsade öl. Kom polisen sprang de in i en port och gömde sig. Det som var allra mest förunderligt var vinaffären i hörnan av Bryggargatan och Kyrkogatan. Affären låg lägre än gatan. Man gick två trappsteg ner. Dörren stod mestadels öppen. Det dunstade förunderligt från den butiken. Fönstren satt lågt, det var så lagom för mig att titta in. Där stod så många flaskor på hyllorna. Vinhandlaren var en fin mäktig herre. Nej, han ville inte ha barn inne hos sig, det förstod jag. Han talade så mycket och ibland fick allt farbröderna smaka på sådant som fanns i flaskorna. Man såg hur de tyckte att var något väldigt gott. Kanhända till och med godare än det gick att tänka sig. Jag beslöt mig för att när jag blev stor skulle jag bo i en sådan affär.

Åt Kyrkogatan hade affären en stor gård. Där låg väldiga tunnor. De kallades fat. Att stora tunnor kunde ha samma namn som små fat, det hörde till den vuxna världens besynnerligheter. Inpå gården fanns en hovslagare. Han satte skor på hästar. En kopparslagare, han lagade pannor och kastruller. Repslagare fanns på Söder, på Saltmästargatan och Vanadisvägen och flera andra ställen. Varför de kallades slagare när de inte hade slägga eller hammare förstod jag ej. Det såg ut som rena latmansgörat att gå fram och tillbaka mellan de uppspända repen, som inte ens en gång användes att hänga tvätt på.

Påsken 1897 fick jag ett påskkort med en kyckling som hackar sönder ett äggskal. Jag ville inte äta ägg, tänk om en kyckling kom ut. Mamma förklarade att en höna måste ligga på äggen för att kycklingen skulle växa av den mat som var i ägget. Jag frågade om äggen kunde vara olika stora. Jo visst, vi hade en fin sak i salen. Det var strutsägg och på landet hade pappa visat mig små, små fågelägg. Nu började det klarna. Storken var naturligtvis en mycket stor fågel. Jag hade inte sett någon stork, men jag förstod att den måste vara väldigt stor. Han lade ägg och ruvade dem. Men var fick storken kläder ifrån till barnen? Tänk, om barnen kanhända inte hade kläder när de kom. Jag frågade: Pappa, är barnen utan kläder när de kommer till världen? Då log pappa och sa: Ja, kanske det.

Jag var väl 9 år innan jag sett att en kvinna kunde ändra figur. Många, många besynnerliga slutledningar och teorier måste slopas innan födelseundret blev fattbart för mig.

Jag skulle bli 6 år till hösten, det var utställningssommaren 1897. Pelle hade varit med Sigrid och farbror Pettersson på utställningen och de berättade att blå grottan var något mycket märkvärdigt. Jag hade bett pappa att få följa med när han skulle till utställningen. Det var en söndag. Mamma trodde jag var för liten, jag tyckte jag var stor. Besökssiffran var rekordstor den söndagen. Jag stod inklämd bland folk. Jag var för stor för att pappa skulle kunna bära mig, för liten för att se något bakom väldiga ryggar, jag var hjärtängslig att tappa bort pappa. Överallt var det köer. Aldrig hade jag drömt om att det kunde vara så packat med människor.

Pappa var intresserad av maskiner och hade ingen lust att stå en hel dag och trängas bland folk. I maskinhallen var det tomt. Där träffade pappa en vän som också tyckte om maskiner. Jag började bli trött och hittade en skön vrå i en stor maskin och där somnade jag. När maskinhallen skulle stänga hittade vakterna mig. Pappa hade anmält att jag var borta så jag kom tillrätta. För mig blev det liksom ett nederlag. Jag ville ej låta Pelle veta att jag bara lega och sovit hela tiden på utställningen så jag talade om vaktparaden, om slottet, om Tyska kyrkans klockspel, om alla vidunderligheter jag upplevt andra dagar.

Jag var så glad i solen och tyckte att jag sett så mycket vackert. Var det regn och kallt fick man vackert stanna hemma. När det var vackert väder, det var då man kom ut i världen. Därför är min tidiga barndoms Klara gator i sol och i solskugga. Det glänser och glittrar från vatten. Det är backar upp och ned och trappor och höjder. Låga hus, slingrande gränder, prång. Det var inte så mycket folk. Det var betydligt friskare luft och renare vatten. Men den nya tiden har mycket vi ej vill vara utan. Isoleringen är bruten genom radio och TV. Barnen har rätt att tvivla på de vuxna. I den förgångna tiden fanns så mycket dunkel. I dunklet kunde ett svagt ljus skymta. Detta kunde var något av den gamla tidens rikedom, något som nutidens effektiva lampor bestrålat så effektivt att det bränt bort de som föder drömmar.

AGDA